Död inombords?

Jag har alltid trott att jag är död inombords, att bara kunna visa inlärda känslor. Allt detta slogs omkull den 31-mars 2009 kl.21:44. Lucas föds och en sjuk mängd känslor slår över mig. Det var tur att det är pollen säsong så jag kunde skylla ifrån mig eftersom det blev lite blött i ögat. En enorm glädje till extrem tomhet, vad fan gör vi nu? Alla säger att det löser sig så det är nog sant.

En känsla som inte hade visat sig under den dagen var ilska, men lugn det kom dagen efter när jag skulle köpa lite mat. Var sjukt hungrig efter två dygn utan mat. Kilade ner till något som kallades matlådan och skulle köpa lite käk, det fanns ett par olika rätter men den som såg minst äcklig ut var Grönsaksgratinerad falukorv med potatismos och broccoli.

Det kanske bara är jag, men fan vad äckligt det ser ut. Är det inte skam att man inte kan få tag på ett rejält mål mat på ett ställe där det finns säkert 1000 personer dygnet runt. Det var det första som egentligen triggade den ilska jag senare drabbades av.
Jag gjorde iallafall så att jag värmde maten och tänkte göra ett försök men efter en tugga tänkte jag springa ner till idioten som lagat maten och skicka den i fäjset på honom/henne. Då slog det mig att jag är ju vuxen nu! Så kan man ju inte göra (tur för kocken att det inte var tre dagar tidigare!).
Men runt 18 snåret blir jag sjukt hungrig så jag tänker att jag kilar ner till kiosken och köper en macka eller kanske lite godis. Men efter en stunds seperationsångest från Lucas så ger jag mig av till A-huset för att inhandla lite gott. När jag kommer fram så har skiten stängt! Klockan 18.03 finns det inte ett enda ställe att handla något på om man inte ska köpa nutrilett (kanske jag behöver dock) på Apoteket. Att allt stänger 17.00 som senast är inte det ett hån? Är det för att det inte är ekonomisktförsvarbart? Är det för att det är efterblivna som sköter skiten? Jag var nära att explodera av ilska, men fan det vara bara gå upp och peta lite på pojken så man vet att han lever.